minnas

Hämta en pdf!

att minnas migrationen

maahanmuuttoa muistaen

sjecanja na migraciju

secanje na migraciju

göçü hatrlamak

recordar la migración

arabiska

persiska

 

nordiska museet



 

 

    

 

 

 

 

 

 

 

 

Namn: Astrid Jakobsson
Födelseår: 1934
Ursprungland: Estland
Migrationsår: 1944
Bostadsort: Häljarp

När andra världskriget började 1939 kom först ryssarna till Ormsö. Det var unga män som ville köpa mat. De hade höga, vackra hästar. En av dem lyfte upp mig på hästen, men jag blev rädd, hästen var så hög. Jag gick ett år i skolan sedan fanns det inga lärare mer. Så liten jag var, ändå orolig för min framtid. Ingen skola – ingen kunskap eller yrke.

I augusti 1941 kom tyskarna till ön och ryssarna flydde den. […]När tyskarna körde in i byn med lastbilar och kanoner hängde vi på staketen utefter byvägen. Jag var 7 år och hade aldrig sett en bil. En kanon placerades i granngården men den kom aldrig till användning för det påstods att en del saknades.

Astrids syster med kamrater. 1940-tal.
Astrids syster med kamrater, 1940-tal.

Eftersom man nu befarade beskjutning av byn började familjerna ligga utomhus om nätterna. Det var fortfarande relativt varmt, men när det blev kallare låg vi i olika ladugårdar. På vår, av två familjer, delade gård fanns nu endast fem personer kvar. Det var minstingen, jag, mina föräldrar och min faster och farbror. Hela ön bestod numera mest av äldre människor och barn. Risken att bli mobiliserad antingen av ryssarna eller av tyskarna var stor, därför flydde alla yngre till Sverige. […]

Så var den dag inne när vi skulle fly. Allt var mycket hemligt. Min bror och en kusin hade kommit med motorbåt från Sverige och skulle hämta oss en kväll. Det var försommar 1944 och jag var då tio år. Med enbart några få ägodelar var vi på väg till skogen och havet, där båten väntade. Då säger min far att han har glömt sjöstövlarna och vänder tillbaka för att hämta dem. Vi andra fortsätter. Jag säger att det ser konstigt ut vid en stenmur på vägen. Kan det vara tyskar? Men vi fortsätter. Vid skogsbrynet är nu tyskarna efter oss med hundar och de skjuter skarpt. Jag ser min farbror springa och följer efter honom. Min mor kryper in under ett träd, men blir funnen av en hund. Hon förs till förhör i skolan i Norrby. Även min faster blir fast. Min far har ej kommit tillbaka. Tyskarna skjuter mot den lilla båten som skulle hämta oss, men de lyckas komma undan.

Jag och min farbror följer en mur tillbaka till byn där jag får gå och lägga mig. Nästa dag är det förhör av tyskarna. Eftersom min mor är anhållen anhålls även min far. Däremot släpper de av någon anledning min faster, medan de istället anhåller min farbror. De tre förs till fängelset i Hapsal, närmaste stad i Estland. Kvar på gården är faster och jag. Vi fick nu sköta djuren och åkerbruken själva. Skörden fick vi hjälp med av byns kvarvarande mansfolk. Så en dag kom min farbror hem, de hade inga bevis mot honom, mor och far var däremot kvar i fängelset.

En dag på sensommaren kom en Röda Korsbåt för att hämta barn och gamla och vi tre fick följa med till Sverige. Jag blev alltså tvungen att lämna mina föräldrar kvar i Estland. I Stockholm blev vi inkvarterade på en skola. Vi blev avlusade, badade, registrerade, fotograferade och inskrivna i landet Sverige. Vi fick ganska snart svenska pass, för att vi ansågs vara svenskar, vi talade ju svenska, om än med dialekt.

[…]

Mina föräldrar lyckades ta sig till Sverige tack vare min fars sjökunnande och kännedom om färden över Östersjön. I krigets slutskede blev det förvirring i länderna. Tyskarna som höll fångarna i Hapsal flydde och ryssarna kom. Då öppnades fängelset och mina föräldrar gick till hamnen för att ta sig till vår ö. Det gick inte några båtar till Ormsö och de råddes att istället fly till Sverige. Där var en överfull båt med ester som ville ta sig till Sverige, de var dock ovana vid sjöfart och ville att min far skulle ta över, men det fanns inte plats för min mor. Far vägrade åka utan henne. Då erbjöd sig en man att stanna kvar så att de andra skulle komma iväg och mina föräldrar kom med.

 

Tillbaka till de andra berättelserna