minnas

Hämta en pdf!

att minnas migrationen

maahanmuuttoa muistaen

sjecanja na migraciju

secanje na migraciju

göçü hatrlamak

recordar la migración

arabiska

persiska

 

nordiska museet



 

 

    

 

 

 

 

 

 

 

 

Namn Miriam Quiñones de Vega
Födelseår 1953
Ursprungsland Bolivia
Migrationsår 1981
Bostadsort Botkyrka

 

formulerat av Mattias Frihammar efter samtal

 

Fotot vid flyttbilen

När vi flydde till Sverige 1981 lämnade vi alla våra saker i Bolivia. Det enda vi hade med oss var några foton och lite kläder till barnen. Min man var aktiv fackföreningsledare och blev arresterad flera gånger. Tillslut skickades han till Sverige. Jag och barnen var kvar i Bolivia och visste inte ens var han tagit vägen. Men han skrev och berättade att han kommit till Moheda i Sverige.

Med hjälp av Amnesty och svenska staten fick vi hjälp att komma efter några månader senare. Men det var många svårigheter och prövningar innan vi kunde åka. När jag efter mycket besvär fått papper och pass blev jag i trängseln bestulen på min handväska där allt låg. Medan jag än en gång var tvungen att åka till El Alto och ordna med pappren fick min äldsta dotter Tatiana ta hand om sina småsyskon, och ge dem välling, trots att hon själv var så liten.

Det enda jag visste var att min man var i Moheda, som han hade skrivit, men bussen från flygplatsen körde förbi Moheda, trots att jag protesterade. Jag pratade ingen svenska och hade svårt att göra mig förstådd. Men det visade sig att min man blivit förflyttad till Alvesta, och vi kom till slut fram till honom.

flyttbilen

När vi varit i Alvesta några månader var vi ute och promenerade. Vi såg en annan familj flytta in i en lägenhet. Jag och barnen ställde oss framför deras flyttbil, och min man fotograferade. Vi ville ha bilden eftersom namnet på den stad vi bodde i stod textat på bilen. Vi skickade bilden till vänner och bekanta och berättade att det var i Alvesta vi bodde, för att de skulle veta. Vi hade ju också flyttat, men utan flyttbil, eftersom vi hade ingenting med oss.

Jag minns inte den där dagen, men när jag tittar på bilden kommer det mycket bilder och känslor. Min son var två månader när vi kom till Sverige. På bilden är han lite äldre och sitter, så vi måste ha varit här ett litet tag. Tatiana, äldsta barnet, har inte ens fyllt fyra år på bilden, men hon var så duktig.

Min man fick ett uppdrag från fackföreningen i Bolivia att organisera alla bolivianer som kommit till Sverige, så då flyttade vi från Alvesta till Stockholm. Det enda vi hade med oss var en kastrull och en nappflaska. När vi kom till den tomma lägenheten mitt i natten hade vi inte ens en glödlampa.

1983 i september åkte vi tillbaka till Bolivia. Men så blev det problem, efter en ny statskupp fängslades min man igen. Min svåger som var i Sverige läste om det i tidningen, och skickade biljetter så min man kunde återvända till Sverige. Han återvände den 28 februari 1986, samma dag som Olof Palme blev skjuten. Barnen och jag kom några månader senare.

Vi har flyttat flera gånger, men aldrig själva använt en flyttbil. Varje gång har vi lämnat allt vi har bakom oss, och börjat om på nytt, utan saker. Ändå får bilden av flyttbilen mig att minnas vår första tid i Sverige.

 

Tillbaka till de andra berättelserna