minnas

Hämta en pdf!

att minnas migrationen

maahanmuuttoa muistaen

sjecanja na migraciju

secanje na migraciju

göçü hatrlamak

recordar la migración

arabiska

persiska

 

nordiska museet



 

 

    

 

 

 

 

 

 

 

 

Namn: Pery Taher
Födelseår: 1952
Ursprungsland: Irak (Kurdistan)
Migrationsår: 1981
Bostadsort: Mölndal

 

Tidigt på morgonen den fjärde augusti 1981, som var en av de hetaste dagarna på hela året, skulle vi fly. Vi var hemma hos hans föräldrar för vi hade flyttat till dem efter att min son föddes. Han hade hela familjen runt omkring sig och skulle ta farväl, jag hade endast min mamma där. Jag hade dagen innan tagit farväl av mina nära och kära under floder av tårar. Jag kan säga att inga ögon var torra, alla grät och kramade oss, ingen visste vad som väntade. Vi skulle ge oss ut på okänd mark och vår väg var full av faror, vi skulle smugglas ut ur Kurdistan.
En jeep hade anlänt för att föra ut oss ur staden genom små byar eftersom vi inte kunde köra på vanliga vägar som var fulla med vägspärrar och militärposteringar. Vi hade med oss lite kläder och lite mat, det som jag hade mycket av var blöjor, välling och kläder till vår lille son.
----

pery taher
Vi började vår vandring genom berg och dalar i fyra stekheta dagar, nätterna var kalla eftersom vi befann oss i bergstrakter. Jag kunde absolut inte titta ner i dalen för bergen, det var så högt att man fick svindel. Jag hade bundit min son på min mage med en tygbit på ca tre meter som var smugglarens. Kurdiska män i kurdiska traditionella kläder har ett långt tyg som lindas runt midjan i flera varv. Och när hästen gick ner för bergssluttningen var det nästan som en mardröm, jag var tvungen att hålla mig kvar på sadeln med att hålla i en ring som satt fast i sadelns framdel med en hand och den andra handen på sadelns baksida. Min sons huvud skakade med varje steg och varje rörelse. Ibland skrek han och ibland somnade han av skakandet. De här bergen är steniga och det ser ut som om det var trappor av stenar men hästarna är bekanta med vägen och deras ägare berättade att de kan hitta hem själva. Ibland förlorade hästen fotfäste och hade inte varit för de skickliga smugglarna hade vi störtat ner i ravinen och hade inte levt idag. Men många hade tyvärr inte den turen.
Jag och min före detta turades om att hålla vårt barn.

Ibland stannade vi och vilade på natten och ibland gick vi hela natten utan uppehåll, eftersom smugglarna ville komma hem så fort som möjligt.
En sak som är väldigt viktigt att poängtera är att de här männen riskerar livet varje sekund. De kan störta ner, de kan skjutas av militären från båda sidorna men de gör detta för att försörja sina familjer. De är inte rika, tvärtom är de väldigt fattiga. För några år sedan visades en film på Hagabion i Göteborg, filmen hette De druckna hästarnas tid för att smugglarna gav ren sprit till hästarna för att de skulle orka gå i de snötäckta bergen. Det var en bra film som visar hur många människosmugglare lever i de trakterna jag vandrade igenom.

 

Tillbaka till de andra berättelserna