minnas

Hämta en pdf!

att minnas migrationen

maahanmuuttoa muistaen

sjecanja na migraciju

secanje na migraciju

göçü hatrlamak

recordar la migración

arabiska

persiska

 

nordiska museet



 

 

    

 

 

 

 

 

 

 

 

Namn: Rauni Terho
Födelseår: 1935
Ursprungsland: Finland
Migrationsår: 1987
Bostadsort: Västra Frölunda

Göteborg-Posten: jag undrade när jag inte såg några luckor!

[Rauni arbetade som vårdlärare i Tammerfors, Heli är hennes dotter.]
Förhållandena på jobbet ändrades så att semestern bara blev sex veckor, och elevernas praktiktermin blev bara fyra veckor per termin. Jag kände att jag inte skulle orka undervisa i klassrummet ända tills pensionen, jag skulle kanske börja något annat. Jag berättade det för Heli. Heli var trogen beundrare av bröderna Herrey som bodde i Västra Frölunda. Hon såg att hennes livs chans hade kommit och föreslog att vi skulle flytta till Västra Frölunda och jag skulle börja jobba som sjuksköterska. Jag tyckte ändå att det var bara den tonåriga tjejens livliga fantasi.
Heli krävde envist att vi åtminstone skulle åka och se hur Göteborg såg ut. Så gjorde vi. Jag började tänka på möjligheten att flytta till Göteborg. Vi åkte till Göteborg en gång till och tittade på olika bostadsområden, bland annat Västra Frölunda. Efter det skrev jag till administratören på barnsjukhuset och frågade om det skulle finnas jobb. Jag fick en sjukskötersketjänst. Vi åkte till Göteborg en gång till och besökte barnsjukhuset samt tog reda på om det fanns bostäder. Sjukhuset ordnade en andrahandslägenhet till oss tills vi skaffat ett hus. Så sade jag upp mig 1987, sålde vårt radhus, lämnade vänner och grannar och packade flyttlasset till Göteborg.
Vi hade bara en liten lastbil. Chauffören tog med sig sin fru och vi åkte Heli, jag, vår hund Topi, chauffören och frun med båten i en trepersoners hytt till Stockholm och fortsatte sedan med lastbilen till Göteborg. Mitt i staden märkte vi att vi körde åt fel håll på en enkelriktad gata. Vi stannade och funderade på vad vi skulle göra. Då kom en polisbil med två poliser. Vi förklarade situationen och sade också att vi inte var helt säkra om vi kunde vägen till vår adress. De två glada poliserna bad oss bara följa efter, satte på blåljus, och så kom vi fram med poliseskort. Därefter vinkade de bara hejdå och önskade oss välkomna till vår nya hemstad. Det kändes skönt att bli så vänligt bemött.

----

Jag kunde prata min skolsvenska, men att förstå när andra pratade, speciellt i telefon, var svårt. Heli hade läst 3 år svenska i skolan och klarade sig ganska bra i vardagslivet. Hon fick ändå inte börja gymnasiet, utan gick ett år på s.k. introduktionsklass för nyinflyttade utlänningar. Några roliga missuppfattningar hände förstås. När jag andra dagen efter flytten skulle gå till huvudpostkontoret letade jag förstås efter en byggnad där det skulle stå posten. Snart hittade jag en byggnad där det stod med stora bokstäver: Göteborgs-Posten. Jag gick in och undrade när jag inte såg några luckor. Jag stod där och såg en reception samt mycket tidningar. Jag hade kommit till tidningen Göteborgs-Postens huvudkontor. Jag höll på att börja skratta och gick ut, så att människor inte skulle börja undra varför en tant skrattar för sig själv.

 

Tillbaka till de andra berättelserna